Höstlov

Här hemma är det verkligen höstlov. Vi skruttar mest omkring, går promenader och sparkar på gula löv, trotsar kylan och äter lunch på uteservering, myser med bebis och läser samma bok om och om igen. Vi har haft höstlovslediga systerdöttrar på besök, hälsat på sjukskriven mamma och bakat äpplepaj, haft vänner som droppat in på höstig chokladchili och sötpotatispaj, läst böcker i soffan, skålat i prosecco för födelsedagsvän och lyssnat på nallekonsert. Idag har jag och Carla träffat några kollegor som fortfarande är på mammaledighet och lekt slash snackat bort det mesta av dagen. I morgon blir det genrep på Djungelboken och därmed den minsta familjemedlemmens teaterdebut. Det gäller att påbörja den kulturella indoktrineringen i tid.

Bildkälla: djungelbokenthemusical

Psst, läs mer om min fantastiska vän som spelar Baloo i uppsättningen här!

Bokar och bloggar

Efter en spännande bandymatch som systerdottern spelade förra helgen bestämdes hastigt och lustigt en liten utflykt till bokskogen. Mia, som är nyinflyttad i Malmö tipsade märkligt nog en gammal Malmöräv som mig om ett nyöppnat kafé vid Torups slott och det kändes som ett bra alternativ. När vi satt oss till rätta med våra grillade mackor hör jag en bekant röst bakom mig. Oj, vad förvånad jag blev när ovan nämnda bloggerska står bakom mig med sitt jätteleende. Det är Mias bokförlagschef som äger det mysiga stället och Mia hade nu ryckt in som tillfällig barista eftersom kön slingrade sig långt utanför den gamla ladan vid lunchtid. Det är alltid kul att träffa bloggvänner på riktigt och vi har redan bokat in en lite mer planerad träff tillsammans med Ellinor lite senare i höst. Denna gång i just mitt Malmö. 

Peron/päron

För en vecka sedan travade jag, maken och mina föräldrar in på Malmö Opera med förhoppning om en njutbar afton och vi avnjöt faktiskt  just en sådan. Jag tyckte mycket om föreställningen, musiken, sångerna, ensemblen, akrobatiken, scenografin och ljussättningen och jag hade inte långtråkigt en sekund. Ett litet aber var Charlotte Perelli i huvudrollen. Med all respekt för Perelli som artist och sångerska, måste jag säga att jag just här hade velat se någon som är mer hemma i musikalgenren. Detta till trots tycker jag helt klart att ni ska gå och se föreställningen om ni har chansen. Den är väl värd pengar och tid. 

I närheten av operan hittar man mysiga Moccasin dit vi gick för äta en tidig middag före kvällens huvudaktivitet. moccasin ligger bra till oavsett om man sak spisa kultur till kvällen eller avverkar stadens butiker dagtid. God och välkomponerad mat, trevlig personal och en mysig lokal gör besöket till en fröjd. Personalen uppförde sig visserligen lite som staben på Fawlty Towers när vi var där men med glimten i ögat ordnade de upp såväl bordsbrist och en bricka utspilld dryck som en oaptitlig cider och en akut plåsterbehovshistoria, utan att för ens ett ögonblick tappa humöret. Det är sådant som gör att man kommer tillbaka. Åtminstone jag. Förresten, jag rekommenderar den vegetariska salladen med getost och päron. 

Länkkärlek och middagar för en hel vecka

Jag utlovade en massa recept och sen höll jag inte alls vad jag lovade men vet ni vad, här har det lagats mycket god mat på senaste tiden. Man kan säga att prioriteringarna legat på annat än bloggen men som kompensation för det abrupta slutet på mattipsen kommer här en länklista (mestadels till min favoritmatblogg lilla matdériven) med en matsedel för kommande vecka:

Måndag - thailändsk värme i en soppskål

Tisdag - ljuvlig linssallad som med fördel serveras med getost

Onsdag - andrahandstips från Norge

Torsdag - snabbmat som funkar lika bra för ammamamman som för ensampappan

Fredag - mustig chiligryta med valnötter och choklad.

Lördag - man måste älska grönkål

Söndag - en söt och kryddig avslutning på veckan

Alltså, den som inte blir vegetarian efter denna veckan kan inte vara riktigt riktig.

Fast forward

En behövlig och fullspäckad helg till har övergått i en ny arbetsvecka och en dag som varit så intensiv att jag inte hunnit tänka. Nu står ratatouille på bordet och jag väntar maken vilken sekund som helst. Det blir Torka aldrig tårar på play och sedan sova.

Jag vill berätta om musikalen vi såg i helgen, om goda restaurangbesök, löven i skogen i oktober, en ljuvlig bebis, fina vänner och ett oväntat möte. Men det får vänta. Så ser vardagen ut just nu.

Nog är det lite närmare mellan himmeln och Österlen

I lördags kväll packade jag bilen full med vänner och så tog vi oss ut till Kivik, där vi mötte upp den sista. Hon som är långväga. Vi checkade in på ett mysigt Bed and Breakfast mitt ute på en åker och njöt av att sitta inomhus på obäddade sängar medan regnet strilade utanför. Ett glas rött och minst fem livliga samtalsämnen senare, svidade vi om och trevade oss fram 200 meter i beckmörkret på den lilla landsvägen tills dess vi nådde vägs ände, det ljuvligaste av ställen. Inne på Friden sprakade brasan i kaminen, nästan varenda en av de udda stolarna var upptagen och det doftade basilika och nygräddat pizzabröd från stenugnen. Vitt vin, pizzor som smakade Italien och Sverige på samma gång, massor av skratt och espresso med avec på äpple förstås. Till det en tryffel med whiskeysmak och löfte om att göra  om det här varenda år. För varandra. För att vi är vi.

Dagen efter skulle vi ha gått på spa. Eller ridit Islandshästar. Det blev inte så mycket med det där. Vi satt uppe alldeles lagom för länge på lördagskvällen och på söndagen var det så skönt att äta frukost länge i familjens vardagsrum innan vi kröp ner mellan lakanen igen och pratade iväg dagen. Till slut tog hungern överhanden och vi tog oss in till Kivik och Brösarp. Åt en sen lunch, pratade lite till och tittade in på Systrarna på Kivik som hade stängt. Men vi fick till det där fotot jag saknat. Som en reklambild för hösten litegrand, men så fint ändå. För att det är vi.

Min vän fascisten

Jag tog bussen från jobbet och mötte upp en snygg man för att smyga in i teatermörkret på Hipp. Det som började som en ljum sommarvind blev snart en kall populistbris och med jazz, blues, punk och slagfärdiga textrader kastades man mellan skratt och eftertänksamhet. I pausen drack vi rött, åt en sallad och konstaterade att barnvakten fortfarande inte fått ungen att sova. I andra akten blev allvaret större och det implicita fyndigare. Jag tycker ni ska se den. Skådespelarna, musikerna, musiken, texterna. Japp, se den.

Långa dagar, korta nätter

Jag kom av mig med de där recepten visst. Men kom vi inte alla av oss sedan sensommaren blev till höst och vi glömde att se oss omkring? Kanske var det bara jag ändå. Det är en helt ny värld att gå tillbaka till den gamla efter det som har varit bubblan av mig och en bebis. Hur gör man?

Att komma bort

 Idag åker jag med några av mina allra finaste och allra äldsta vänner till Österlen för att andas stillhet, äta utsökt, dricka rödtjut, babbla tjejsnack, njuta spa och sova ostörd. Det ska bli grejor det. Kanske kan vi ta en ny bild då också. Med lite skärpa? Och där alla är med? Det har ju hänt en del med tekniken sedan bilden ovan togs om man säger.

Vad som ryms inom ett dygn går aldrig att greppa

Här på bloggen händer det inte mycket och det är en underdrift men där ute i det som kallas verkligheten händer så mycket, mycket mer. Ännu en man har fått nobelpriset i litteratur och jag vet inte vem det är men jag vet att jag hade hoppats på en kvinna, luften var hög och klar och doftade höst när jag cyklade från jobbet och jag har gått på min kanske sista euforiska dansklass för den här gången.

Sen ringde mamma. Skärrad. Hon har blivit påkörd av en cykel och varit på sjukhuset. En bruten armbåge, fem stygn i pannan och en blåtira. Det hugger till i hjärtat men jag andas ut. Det kunde varit värre och jag blir lättat och rädd på samma gång. Tänker att livet är så bräckligt och att jag kommer att slå ihjäl henne om hon någonsin cyklar utan hjälm igen.

Jag äter en kaka till, ja en till, för det har blivit en hel massa den här veckan efter kakkalaset i helgen. En kopp kaffe till det och en stund i soffan för att andas men jobbet släpper mig inte. Jag svarar på ett mail till. Ja det här med att ha mail i mobilen. Jag tänker på en elev, sen på en annan. Jag är inte lika bra på att inte ta med mig det där hem. Kanske för att jag nu själv är mamma till en liten som en dag kanske ska krossa ett hjärta, få underkänt på ett prov eller sitta ensam i en matsal.

Det kom ett sms om ett nytt liv, en liten blomma med namnet vi aldrig gav vår Carla. En lillasyster till två stolta storebrödrar och ett tillskott till kvarteret. Så här är det visst. Högt och lågt, livsviktigt och oviktigt, glädje och sorg.

Ett och trettioett

Skryllet krisar lite just nu. En ettårskris tror jag bestämt. Hon får väldiga raseriutbrott, kastar saker, matvägrar och vill just ingenting. Lite så som jag själv känner att jag skulle vilja bete mig när jag tänker på att jag snart ska fylla 31. En slags postum trettioårskris som jag aldrig hann med eftersom jag hade ne liten enmånaders att sörja för när det begav sig. Ligger det i släkten eller i människans natur att krisa vid skiftet mellan två stadier, som mellan bebis och barn, eller mellan ung och vuxen?

Five hundred twenty-five thousand six hundred minutes

Ni som har hängt med länge vet att jag har använt samma rubrik en gång tidigare, men så finns det inte heller ett bättre sätt att säga hur fasligt speciell varenda en av de där minuterna det senaste året faktiskt har varit. De där minuterna som jag inte lagt på bloggen, på bokläsning, på resor eller på någon av de andra sakerna som jag älskar så mycket, utan på något annat, som på så många sätt betyder så oerhört mycket mer.

För exakt ett år sedan upplevde jag en smärta värre än jag någonsin hade kunnat tänka mig. Men så kom också belöningen från en helt annan dimension än de jag tidigare upplevt. Ni vet ju, ni som varit där, att den där känslan av att få upp sin bebis på bröstet efter det där helvetet, slår det absolut mesta. Just då är det den vackraste stunden i livet.

Därefter, blandade känslor och tillstånd på parad, lycka, uppgivenhet, tacksamhet, frustration, sentimentalitet, glädje, melankoli, ilska, total närvaro, eskapism, tålamod man inte visste att man hade, sorg, kärlek. Kärlek.

Ni vet den där känslan man kan få när man är olyckligt kär, att alla låtar man hör verkar vara skrivna just till mig? Har ni märkt att det är lite samma sak när man får barn? Jag tänker om varenda låttext, att den måste ju vara skriven till ett nytt liv, en liten bebis som lyser upp en hel värld och får ett år att kännas som just femhundratjugofemtusen sexhundra minuter.

Näthandla mat - del 356

Vi har efter idel besvikelser i samband med näthandel på Coop och Ica bestämt oss för att testa en ny leverantör som heter Mathem. Vi beställde därifrån i veckan och det positiva tycker jag är att hemsidan är smidig att använda samt att det är gratis hemkörning om man handlar över 2500.-. Deras bonussystem är samma som Icas så det känns väl okej.

Coops bonussystem är egentligen bättre men eftersom vi blivit lurade av Coop Burlöv och hela medmera-kedjan på hela årets handlande (det rör sig om tusentals kronor som vi handlat för och hundratals kronor som vi ej fått i återbäring) så har vi absolut ingen lust att handla från dem något mer. Sämre service har jag sällan varit med om och jag skrev lite här och där om det. Jag hade kunnat berätta mer men jag orkar faktiskt inte och vill inte lägga mer tid på irritation än vad jag redan gjort. Jag kan bara avråda att handla därifrån. Ica hade bra service men jag tyckte att utbudet var skralt och de saknade mycket ekologiska varor. Dessutom var det dyrt att få hemkörning, 175.- mot 125.- på Coop och 85.-(0.-) på Mathem.

Än så länge saknar jag många ekologiska alternativ även på Mathem men eftersom de är nya tänkte jag ge de en chans. Är det någon annan som har erfarenhet av att näthandla på Mathem?

Du fjällhöga nord

Vi planerar skidresa och jag är överlycklig. Som jag har saknat att åka skidor. Tyvärr stryker vår inplanerade spa-helg på foten eftersom pengarna inte räcker till bådadera men det är det värt. Jag tror inte att jag hade överlevt en vinter till utan snö, backar, bastu, kyla och varm choklad. Första gången för den minsta också. Jag ser så fram emot att se henne tölta runt i för tjocka kläder, äta snö och åka pulka. Det blir alla tiders.

Glimtar av ett barnrum

Äntligen är Skryllets rum klart. Hon har invigt både säng och bokläsarfåtölj. Dessutom har golvet fått bästa betyg som lekyta. Hon tillbringar massor av tid här inne och sover bättre än någonsin i nya sängen. 

På väggarna har vi hängt upp alla fina tavlor som Carla fått i present av nära och kära. Den underbara blå lyftkranen är egentligen en giraff och skryllis ryter precis som lejonet. Det fina skåpet rymmer de flesta av leksakerna. Underbart att kasta in allt där och bara bli av med det. Resten av lägenheten känns med ens väldigt ödslig.