Thursday, October 11, 2012

Vad som ryms inom ett dygn går aldrig att greppa

Här på bloggen händer det inte mycket och det är en underdrift men där ute i det som kallas verkligheten händer så mycket, mycket mer. Ännu en man har fått nobelpriset i litteratur och jag vet inte vem det är men jag vet att jag hade hoppats på en kvinna, luften var hög och klar och doftade höst när jag cyklade från jobbet och jag har gått på min kanske sista euforiska dansklass för den här gången.

Sen ringde mamma. Skärrad. Hon har blivit påkörd av en cykel och varit på sjukhuset. En bruten armbåge, fem stygn i pannan och en blåtira. Det hugger till i hjärtat men jag andas ut. Det kunde varit värre och jag blir lättat och rädd på samma gång. Tänker att livet är så bräckligt och att jag kommer att slå ihjäl henne om hon någonsin cyklar utan hjälm igen.

Jag äter en kaka till, ja en till, för det har blivit en hel massa den här veckan efter kakkalaset i helgen. En kopp kaffe till det och en stund i soffan för att andas men jobbet släpper mig inte. Jag svarar på ett mail till. Ja det här med att ha mail i mobilen. Jag tänker på en elev, sen på en annan. Jag är inte lika bra på att inte ta med mig det där hem. Kanske för att jag nu själv är mamma till en liten som en dag kanske ska krossa ett hjärta, få underkänt på ett prov eller sitta ensam i en matsal.

Det kom ett sms om ett nytt liv, en liten blomma med namnet vi aldrig gav vår Carla. En lillasyster till två stolta storebrödrar och ett tillskott till kvarteret. Så här är det visst. Högt och lågt, livsviktigt och oviktigt, glädje och sorg.

1 comment: