Man hinner knappt börja förrän det är slut

Junidagar kan vara det flyktigaste som finns, särskilt då värmen aldrig riktigt vill komma. Jag fyller ändå dagarna av sommar kan man säga, svensk sommar. Utflykter till södra Sveriges alla hörn, smuliga kex på en picknickfilt, storfamiljsmiddag runt ett lite för litet bord och bad, trots att det är så kallt att man hackar tänder och de vita benen börjar skifta i blålila.

Nyss har vi firat midsommar och bröllop i en salig röra, ätit jordgubbar marinerade i limoncello, jordgubbstårta och jordgubbar doppade i choklad, gråtit tårar av lycka och sett regnet strila utanför ett tält fullt av blomsterkransar och lycka, dansat som om morgondagen aldrig skulle komma och skrattat för att livet ibland är det bästa som finns. 

Med oss i allt detta finns en bebis som är mysigare än någonsin. Sedan några veckor kryper hon fram som en snabb liten gorillaunge och skrattar högt av glädje till denna nya färdighet. Hon pekar på saker och säger "dä" och "te ta" och blir förundrat glad när någon berättar vad hon pekar på. 

Sommaren har bara börjat men min föräldraledighet har lidit mot sitt slut och idag är det sista dagen på en nio månader lång resa med det nu ganska stora Skryllet. Nu väntar semester tillsammans med mannen innan jag i augusti återvänder till jobbet och låter pappan och barnet klara sig själva en stund. Jag vet inte om det blir mer bloggande då. Vi får se. Jag förbereder mig på att livet kanske ändras en smula igen.