Idag var första dagen tillbaka på jobbet för mig och det var fantastiskt kul att träffa alla underbara kollegor och höra vad de haft för sig i sommar. De flesta sa fina och snälla saker om mig och min mage och alla ville veta hur jag mådde och hade haft det. Gott så.
Så kommer en ny kollega som jag aldrig förut har träffat fram och hälsar.
- Du ska inte vara kvar så länge va? säger hon
- Nej, säger jag, bara en månad cirka.
- En månad! utbrister hon, jaså är det så länge kvar? Du ser ju...färdig ut.
- Ja, alla är vi ju olika, försöker jag.
- Men du är väl
väldigt stor?"
Vad svarar man på det? Ja, jo, jag är ju VÄLDIGT stor men jag
tror att vi har räknat rätt med tanke på att vi har varit på både ultraljud och rutinkoll och att både magen och bebisen verkar följa den där journalkurvan precis på strecket. Men du har nog rätt, det måste ha blivit något fel, jag föder nog vilken dag som helst. Eller?
Jag försöker tänka, som någon påpekade i kommentarsfältet, att människor nog inte menar något illa, men kom igen. Någon fingertoppskänsla eller vanligt jäkla vett måste väl en vuxen människa ha. Hur mycket dumheter ska man få lov att vräka ur sig för att man inte fattar bättre?