Hemma är bra nog

Det blev inga diamanter, ingen lyxig femrätters eller övernattning på femstjärnigt hotell för att fira att vi varit man och hustru i ett helt år. Inte ens lite skumpa eller en smutt på något av de flotta rödvin vi erhöll i bröllopsgåva och som sedan ett år tillbaka ligger och väntar i fina boxar.  Nej, i åttonde månaden är det knappast lönt att korka upp en sådan dyrgrip och med tanke på vårt köksprojekt som förväntas sluka varenda krona som blir över så höll vi oss tokförnumstigt förnuftiga och bestämde att en dag med bara oss fick vara present nog.

Så vi packade ner ett busskort och tog tåget till Köpenhamn, vidare mot Humlebaek och Louisiana. Där tittade vi på minst sagt fascinerande iPad-konst av David Hockney som är samma David som givit namn åt vår fina soffa och som räknas till en av de största nu levande modernisterna men som ser så där prydligt korrekt ut som bara en engelsk gentleman kan och inte alls som någon bohemisk målarkludd.

Den andra utställningen var mest arkitektur och var hur stor som helst. Den hette Living och handlade om just att leva och att bo. Vad som är ett hem och ett hus och hur vi lever,  med vem och varför. Det var spännande ibland, ibland tänkvärt och ibland bara för konstigt. Precis som konst ska vara.

I lördags var himlen dramatiskt grå och det blåste friskt vid den vackra utsiktsplatsen. Framför det vackra huset stod en gigantisk staty av drivved. Det var en fin dag och Louisiana är alltid värt ett besök. Men utflykter i i mitt nuvarande tillstånd sliter hårt och på kvällen var jag glad att komma hem till vårt hem. Vi lagade sojakorv stroganoff och kröp upp i Hockneysoffan framför Californication. Hemma är allt bra nog.

Framför någons drivvedshem?