Wednesday, May 25, 2011

De där baksidorna

Missförstå mig rätt nu. Jag är överlycklig över att var gravid. Tro inget annat. Vägen hit har inte varit helt smärtfri och jag är tacksam över allt som är men nu är jag ju inte den där personen som lyckas vara sprudlande lycklig oavsett tillstånd. Så vad är det då för minus jag talar om när graviditet ska vara ett så rosenskimrande och harmoniskt tillstånd?

Alla ni som har varit gravida vet förstås. Infernaliskt illamående, extrem viktuppgång, begränsad rörlighet, så dålig kondition att mormor hade slagit mig i kapplöpning trots att hon inte längre är i livet och konstant dålig smak i munnen. Dessutom, har jag luktsinnet ifrån helvetet. Allt luktar illa. De första veckorna till och med min man. Som tur är har just det symptomet försvunnit, men att detta skulle vara mitt naturliga tillstånd? Nja.

Alla dessa ovanstående bekymmer är dock väldigt ringa om man jämför med det värsta av allt. Oron. Denna frenetsikt gnagande opålitliga oro som har slagit rot i min kropp och vägrar vika hädan. Oron över att något ska gå fel, att något ska hända, att något är fel utan att jag märker det, att det som absolut inte får hända ska hända. Jag vet. Det är helt MENINGSLÖST att oroa sig. Jag vet att det föds hundratusentals barn varje dag i världen och att det för de allra flesta går bra. Kvinnor har gjort detta i alla tider. Det spelar ingen roll. Jag är lika rädd i alla fall.

Min syster säger att det aldrig går över. "Du kommer att vara så där rädd varje dag i resten av ditt liv". Det är så det är att skaffa barn. Jag försöker vänja mig. Jag vill försöka lära mig att leva med den. Oron.

10 comments:

  1. Just det där sistnämna; oron är det som skrämmer mig mest. Jag förstår inte att folk vågar skaffa barn av just den anledningen. Kommer man någonsin att kunna vara lugn igen? Samtidigt tjänar det ingenting till att oroa sig (lättare sagt än gjort). Jag är övertygad om att allting kommer att gå finfint och ni kommer att bli sådana underbara föräldrar!

    Du har kanske nämnt det innan, men när är BF?

    Kram

    ReplyDelete
  2. Ja, den största nackdelen eller vad man ska säga, med att skaffa barn är just det. Att något kan hända dem. Och den oron försvinner aldrig. Men det tar olika slags skepnader och den är mer eller mindre jobbig. Ibland syns den inte till lika mycket. Men den försvinner aldrig.
    Längtar till jag får träffa dig på fredag!
    Puss

    ReplyDelete
  3. Allt de du pratar om är naturliga symptomer, När du känner av att din kropp förändras och anpassar sig betyder det att allt är som det ska för dig och din lilla bebis. Man bör vara oroligare om man inte skulle känna av någonting, om allt skulle kännas som vanligt så skulle det vara mer annorlunda. Din oro är ett sätt att förbereda sig och vänja sig vid tanken att bli föräldrer. Det är bara nyttigt precis som man brukar säga att det är bra att vara nervös för något.

    Jag förstår att de måste vara frustrerande men jag tror det kommer gå så bra!! :)

    ReplyDelete
  4. Det hjälper dig inte men alla oroar sig, mer eller mindre. Oron kommer att finnas så är det att bli mamma, det hjälper inte att barnen blivit väldigt vuxna, det finns alltid något att oroa sig för som mamma. Sen blir man förhoppningsvis mormor och då kan man ju ha ännu lite till att oroa sig för. Men man lär sig, jag lovar att man inte oroar sig alltid! Det finns lugna stunder också. Försök att njuta av magen någon gång emellanåt.
    Massor av kramar mamma

    ReplyDelete
  5. Ah vännen, vad jag känner igen mig. Den där konstanta oron. Jag är sa otroligt lycklig över att ha kunnat bli gravid med nu längtar jag sa tills hon kommer ut sa att mannen och jag kan DELA ansvaret. Ibland har det drivit mig till vansinne att det bara är jag som kan känna om hon rör sig som vanligt. Att det är jag som far superangest av att ha ätit nat som man KANSKE inte ska äta... Ja du vet känslan. Att om jag aker pa nat, nan sjukdom eller sa, sa kan det vara farligt för henne...

    Och nu pa slutet känner jag mig mest tung, rund, otymplig och ofräsch... Och känslig. Härom natten sov mannen pa soffan för att jag snarkade sa. Fick sa daligt samvete att jag började grata (dessa hormoner...). Och sen sa jag till magen "och du som inte ens rör pa dig" och tararna bara sprutade. Da rörde sig stackarn hela natten efter det och jag somnade om...

    Vad jag än gör, kan ha hur roligt som helst eller upptagen med nat viktigt, släpper jag aldrig tanken pa magen. Antar att det kommer vara sa här nu?

    STOR kram fran Lisa

    ReplyDelete
  6. Vissa delar av graviditeten var jag också så rädd. Det är en hemsk rädsla och oro. Många kramar till dig.

    ReplyDelete
  7. Jag är visserligen inte en person som oroar mig för mycket, men jag kan intyga motsatsen vad gäller den ständiga oron. Jag är inte konstant orolig, faktiskt inte mer än vad jag var innan jag fick mina tre barn. Däremot har jag blivit väldigt känslig för allt som har med barn som far illa att göra. Jag kan inte höra om övergrepp på barn utan att må dåligt, jag har svårt att inte börja gråta om någon berättar om ett barn som fått cancer, ... Det gäller alltså inte specifikt mina barn, utan alla barn, även om jag lättare kan relatera till barn i samma ålder som (eller yngre än) mina.

    ReplyDelete
  8. Oj oj, jeg forstår dig helt! Når barnet kommer til verden bliver det ikke bedre! Det er en konstant uro og bekymring. MEN alle de fantastiske stunder baby giver opvejer det fuldstændig:-)
    Kram

    ReplyDelete
  9. Ellinor: Ja, det är väl helt enekelt något man får vänja sig vid. BF är 6 oktober :)

    Kristina: Nej det är väl helt enkelt så det är men som du säger finns det ju betydligt fler fördelar som tur är!

    Agnes: Tack du, det tror jag också att det gör.

    Lisa: Jag har svarat inne hos dig men det är precis som du säger. Man är liksom ensam ansvarig för att känna efter och jag tycker också att det ska bli skönt att dela det där ansvaret, plus att jag inbillar mig att det blir lite mer hanterbart när man SER barnet i fråga :)

    Sandra: Tack!

    Hanna: Vad skönt att höra men som du skriver är man nog otroligt olika där. Var du orolig under graviditeten?

    Julie: Ja det är ju det som får en att stå ut!

    Kram till er alla

    ReplyDelete
  10. Jag hade en jättebra graviditet och var inte alls beredd pa allt som hände efter förlossningen, hormonsvängingarna, att jag grät för allt - och den där oron och rädslan. Jag tycker det är bättre nu, när jag känner mig tryggare i min mammaroll... Men jag tror, som din syster säger att oron alltid kommer finnas där men som med alla man älskar! Det är väl baksidan av kärleken...

    Kram pa dig!

    ReplyDelete