Friday, May 20, 2011

Att döpa sig i Svenska kyrkan

Jag är djupt kluven till dopceremonin. Inte till handlingen i sig men till handlingen som tradition. Det vill säga, att man döper sitt barn trots att man inte är troende.

När människor väljer att döpa sina barn i Svenska kyrkan har jag all respekt för det. Har man en tro, en tro som man har tänkt igenom och står för, så ska man naturligtvis göra det som hjärtat säger. Om man däremot inte bekänner sig till den kristendomen så förstår jag inte varför man väljer att döpa sitt eller sina barn och därmed inviga dem i ett samfund som står för denna tro oavsett vad man själv anser om det.

Jag har hört många förklaringar till varför man väljer att vara medlem i svenska kyrkan och till varför man väljer att låta sina barn döpas men häpnar över att det är så vanligt att man gör det endast för att traditionen påbjuder det. Man tycker helt enkelt att det är lättare att lämpa över ansvaret på barnet när detta är stort nog att själv få välja. Men glömmer man inte då att det i så fall kanske hade varit bättre att låta barnen välja bland samtliga livsåskådningar den dag då detta kan bli aktuellt? Är man invigd i en viss församling som spädbarn indoktrineras man oavsett grad på engagemang i just denna tro och om man då som förälder inte är troende men tycker att barnet ska få välja själv, ja då borde man ju rimligen tycka att barnet likväl kan få bekänna sig till judendomen, buddhismen eller New Age?

Att man själv är med i kyrkan trots avsaknad av tro försvaras ofta med att man är med antingen för att få gifta sig och begravas i kyrkan och för att man vill bevara våra kyrkbyggnader som är vackra, svenska kulturarv. Man vill då också att ens barn ska ha möjlighet till detta. Men att gifta sig i kyrkan utan att vara troende eller att ha en kyrklig begravning borde ju rimligtvis sakna innebörd om man inte gör det inför Gud. Att vara med för att betala restaurering och bevaring av byggnader är nog bra men alla som betalar skatt i Sverige är med och betalar för dessa byggnader. År 2009 betalades 460 miljoner kronor ut till Svenska kyrkan för detta underhåll. Dessa pengar tas ut på skattesedeln oavsett medlemskap i kyrkan.

Ytterligare ett vanligt argument är att det är lättare att låta sig döpas när man är ett spädbarn än när man är vuxen. Det kan bli pinsamt att som 15-åring vara tvungen att gå ner i en stor bassäng bara för att sedan få konfirmera sig. Jag skulle ju tro att om man som 14- eller 15-åring känner att man har hittat sin tro eller är väldigt nyfiken så är inte dopet ett hinder. Eftersom jag själv har daglig kontakt med just ungdomar som är i konfirmationsålder så vet jag ungefär hur många tänker kring detta. Naturligtvis kan en del ungdomar tycka att det är pinsamt men kanske är de då inte redo att ta det beslutet. Man är ju dessutom välkommen till kyrkan oavsett om man är döpt eller konfirmerad eller inte. Jag skulle även tro att man får lov att gå och konfirmationsläsa även om man inte är döpt för att under läsningens gång bestämma sig för om man vill döpas och konfirmeras eller ej. Kanske vet någon annat något om detta?

Oavsett om man väljer att döpa eller inte döpa sitt barn, anser jag att det viktigaste är att tänka igenom sitt val. Om man väljer att göra det för att det är tradition, för att man tycker att det är fint eller för att människor runtomkring en förväntar sig det så får man ändå inte glömma att oavsett vad man själv tror så säger man ja till att barnet ska ingå i en församling som står för den kristna tron och man visar att man vill att barnet ska tas upp i kyrkans gemenskap. Varför göra det om man inte tror på kyrkans budskap? Dopet är inte en namngivningsceremoni i juridisk anda, utan en rent religiös ceremoni.

6 comments:

  1. Det är en knepig fråga det där och det samma gäller även vigsel tycker jag. Själv är jag nog på det klara med vart jag står den dagen det eventuellt blir aktuellt, men det är intressant att ta del av andra tankar och funderingar. Vi går i alla fall i samma tankebanor.

    Vad gäller konfirmationsläsning så hade jag en kompis som inte var döpt, men lät döpa sig innan vi slutligen konfirmerades. Detta skedde i Svenska Kyrkan och ingen bassäng var inblandad. Precis som med små barn lät prästen hälla vatten över hennes huvud.

    Jag kan tycka att om man själv inte tror på det samfund man inviger sitt barn i, i och med ett dop, är det kanske bättre att låta detta barn själv fatta beslutet senare i livet?

    Intressant läsning och det tackar vi för så här på fredagskvällen!

    Kram

    ReplyDelete
  2. Hallelujah, praise the lord, säger jag. Mycket bra skrivet. Tack och puss!

    ReplyDelete
  3. Jag haller med dig. Fast vi gifte oss i kyrkan... Nar man ar två så får man kompromissa helt enkelt. Är varken döpt eller konfirmerad och har inget behov av att döpa vår bubble. Men för min man är det viktigt så det lutar mot ett framtida dop i Spanien. Hans önskan att göra det är starkare än min att låta bli. Hoppas att vi kan göra en trevlig helg i Spanien av det hela med familj och vänner som vi älskar omkring oss.

    Kram Lisa

    ReplyDelete
  4. Jag säger som Lisa. I:s önskan är starkare än min att låta bli!

    Dop av Dani har diskuterats och jag har nu sagt att om han vill döpa Dani (katolskt) så får han planera, betala och fixa allt så kommer jag... Tro inte han kommer göra det så;)


    I Sverige irriterar jag mig på alla de som gifter i kyrkan utan att vara religösa, som du skriver av tradition. Jag anser att detta är fel. Därför vill jag heller inte gifta mig katolsk eller i kyrkan för jag skulle aldrig känna mig ok med att lova kärlek inför Gud etc. Där går min gräns...

    ReplyDelete
  5. Precis det här pratade vi om igår i bilen på väg till ett nittioårskalas i arvika. Lite mer om att gifta sig i kyrkan men saken är ju ungefär densamma. Jag är varken frälst eller ateist så jag är väldigt mottaglig för Johans argument (han som döpte sig när han konfirmerades men sen har gått ur svenska kyrkan).
    Barnet (som inte på nåt sätt är fysiskt på gång för oss, måste kanske tilläggas) ska få bestämma själv. Jag konfirmerade mig mer av tradition än något annat, för att farfar pratade om det och för att "alla andra" gjorde det.Ingen i min familj är uttalat religiös på något sätt. Sen tror jag att jag har haft mer kontakt med "riktiga frälsta" än genomsnittet, däribland barnen i familjen i USA där jag bodde. De vet liksom inget annat än att det deras föräldrar säger är sant. Vad är deras tro baserad på kan man undra? Två olika sidor av dopet när barnet inte har något att säga till om.

    Det vi pratade mest om igår var ju som sagt vigsel. Att det också är så mycket tradition inbakat i det att många kanske inte tänker efter riktigt varför de vill ha det så egentligen. Vad det innebär. Vigselceremonin är ju inte något annat än en ceremoni. Det juridiska har man ju redan klarat av. Om man vill ha Gud som vittne så visst (även om gud egentligen då ska finnas överallt och inte bara inne i kyrkan), om man vill ha en mäktig och fin miljö, ja visst för det också. Bara man inte går för mycket på tradition och missar fokus på vad det verkligen handlar om; dvs kärleken. På mitt bröllop, om jag ska ha nåt nån gång, ska jag ha ett stort plakat (ett fysiskt på riktigt eller bara i tanken spelar mindre roll) där det står "True love is a big deal!" Det ska vara utgångspunkten

    Jag tyckte det var riktigt intressant att prata igår och likaså att läsa och skriva här idag!

    Hoppas du har en fin helg Emelie!

    ReplyDelete
  6. Ellinor: Tack för dina åsikter och tack för svaret på min fråga. Jag misstänkte att det var på det viset. Jag håller med dig om det du skriver.

    Kristina: Haha, ja vi vet ju var vi står.

    Lisa: Jag förstår dig fullt ut. Hade min man verkligen velat gifta sig i kyrkan eller döpa vårt barn hade jag förmodligen kunnat gå med på det.

    Bella: Haha, nej det är ju ett smart sätt att få sin vilja igenom på ;) Det är svårt när man vill olika men oftast så har man ju redan accepterat den andres livssyn om man lever ihop så då brukar man väl kunna enas.

    Camilla: Intressant att ni hade diskussionen. Jag älskar at diskuetar sådana här saker, även om man inte är överens, men det är klart, när det gäller ens livspartner så är det skönare om man har samma inställning.

    Precis det du skriver om barnen är så sant. Antingen väljer man åt dem, vilket man så klart gör om man är troende själv, det förstår jag med, eller så låter man de stå utanför trosamfund helt tills dess de själva förstår och kan ta ställning.

    Jag har haft min beskärda del av kyrkligheter jag med och har varit ganska insyltad en gång i tiden. Kanske därför jag är så starkt emot det.

    Tack för dina tankar och säg till när det blir dags så hjälper jag dig med plakatet ;) Kram

    ReplyDelete