Semester var det ja. För första gången i mitt liv har jag en riktig regelrätt semster. Nästan alla tidigare år har våren bestått av ett lite utdraget slut efter tentor och inlämningar av slutuppgifter, varpå några dagars ledighet har följts av en rivstart på sommarjobbet. I några andra fall har det varit ett par sista veckor på jobbet jag nyss sagt upp mig från innan jag packat väskan och gett mig ut på något nytt äventyr någonstans. Men dennna gång inträffade inget av de två invanda alternativen. Nej, den här gången hände det som händer alla andra arbetande människor efter de sista veckornas extra hårda slit inför den efterlängatde semestern. Just det. Kraschlandning.
Jag slutade mitt jobb i fredags och efter att i Lund lämnat över ratten till Erik satt jag som i trance och stirrade ut på motorvägen upp till Stockholm. Sedan dess har jag sovit minst tio timmar per natt och under dagarna suttit och gäspat om jag inte fått ta mig en återhämtningslur efter promenaden, fikan eller pratstunden. Efter fyra härliga dagar med vänner och familj i huvudstaden for vi vidare ner mot Eriks hemstad och det lilla huset där vi ska fira midsommar. En kort löprunda imorse tog verkligen udden av mig så resten av dagen har tillbringats i en solstol med
Den förlorade symbolen i öronen. Trots den totala avslappningen är jag lika trött som för fem dagar sen. Nej, semester tänker jag, är inget annat än ett forum för ett års inkapslad trötthet slutliga explosion. Men det visste ni andra väl redan om.
Erik har varit duktig och klippt gräset.
Frukost i solen.
På vägen från Stockholm till Småland stannade vi till i Norrköping och fikade i
Knäppingsborg på
Mimmis Visthus. Hit hittade vi tack vare bloggen kan man säga. Det var
den här härliga tjejen som tipsade om denna pärla!
En supersmarrig frittata med rödbetsbiffar och sallad blev det för mig.
Vi passade även på att köpa ett gott bröd på fyra sorters korn inne på Bagarstugan, tillsammans med...
... en kanelsnäcka av modell större. Vet ärligt talat inte vem som kommer att äta upp vem här...
Fina
Murray och jag fick också chans att ses. Vi tog en promenad i Gamla stan dagen efter det stora spektaklet och Erik ville gärna föreviga oss framför Storkykan trots att vi inte sällade oss till den hundra meter långa kön för att få tag i en överbliven blomma.