Wednesday, December 15, 2010

Dag 15 - Mina drömmar

Jag tänkte använda mig av lite återbruk denna dag. Jag har nämligen skrivit väldigt ingående om mina nattliga drömmar en gång förut i bloggen men jag tror att det är så längesedan att de flesta av er ännu inte läst det. Varsågoda, en djupdykning i min hjärna.

I landet mellan skymning och gryning

Jag har de mest märkliga drömmar. Jag kan drömma om saker som ingen annan någonsin skulle drömma, eller kanske framförallt, inte komma ihåg. Varje morgon när jag vaknar brukar jag ha ett gäng drömmar färskt i minnet som jag bara måste berätta om. Jag tråkar min än så länge nyfikna sängkamrat med mina historier om tre, fyra, ibland fem drömmar som jag minns från den gångna natten.

De flesta gånger går det att härleda drömmarna till faktiska verkliga drömmar, som när jag under års tid innan jag påbörjade mitt flygcertifikat, drömde att jag kunde flyga. Det var en underbar dröm som jag stundtals kan sakna, där jag liksom bara kunde sträcka ut armarna och titta uppåt för att lyfta från marken flyga iväg i vågrät position över fält, ängar och städer. Andra drömmar är självklara hopblandningar av dagens eller veckans händelser, filmer jag sett eller böcker jag läst.

Dock är ju inte drömmarna alltid trevliga, en av de allra värsta mardrömmarna jag haft inträffade för ett par månader sen. I drömmen befann jag mig i ett rum utan fönster eller dörrar som liknade en operationssal. I rummet fanns jag och två andra personer, en kvinna och en man. Snart gick det upp för mig var jag faktiskt var. Jag hade kommit till helvetet. Helvetet var helt enkelt ett rum ur vilket jag aldrig skulle komma ut. En isande känsla av hopplöshet, som man i den verkliga vakna välden inte kan föreställa sig, for genom min kropp och själ. För en stund kunde jag känna vad det skulle innebära att leva för evigt. För evigt. För alltid. I helvetet. När jag vaknade upp var jag iskall och livrädd. Inte som i en skräckfilm där jag satte mig käpprakt upp i sängen genomsvettig och flåsande med lakanen insnörda runt kroppen, men med en genomborrande kyla och en känsla av total hopplöshet. Förmodligen såsom alla Harry Potterläsare föreställer sig dementorernas närvaro, den värsta känslan jag någonsin haft.

Jag sov ensam den natten och hade ingen som kunde krama bort rädslan. Istället låg jag vaken en lång stund med tankarna febrilt snurrande, hur skulle jag undvika helvetet? Vad i livet skulle jag förändra? Jag var förtvivlad och icke-troende och det skulle kännas något förljuget att på 2000-talet börja be till Gud för att inte hamna i helvetet. Jag trodde på allvar att det var min sista chans till omvändelse och att jag skulle vara dömd till evigt lidande om jag inte tog den. På morgonen kändes allt visserligen bättre men den obehagliga känslan försvann inte på hela dagen.

Jag blev aldrig troende den gången men däremot ännu mer nyfiken på mina drömmar. Oftast drömmer jag drömmar som är lättydda, som att jag kör bil utan körkort eller att bilen inte har bromsar men då och då kommer drömmar jag inte kan förklara. Som inatt när jag drömde att jag blev jagad, vilket i och för sig är en vanlig stressrelaterad dröm, men jag var inte bara jagad, jag var mitt allra grymmaste jag på väg på ett livsfarligt uppdrag. Jag letade efter en ytterst farlig man som inte tvekade för att döda vem som än kom i hans väg. Jag inställde mig under avancerade tekniska hjälpmedel i form av datorer som läste av min hjärna för att se om kopplingar fanns mellan mig och psykopaten som jag med en hårsmån undkom i en trappuppgång genom att svinga mig fram på de trästänger som hängde i taket... Vad som sen är mest anmärkningsvärt, att trästängerna fanns eller att mina armmuskler tillät mig hänga osynlig för fienden i mer än en halv sekund, kan jag inte svara på, men grymt var det! Drömmen slutade med, efter att jag legat på ett smalt fönsterbräde, hoppat från ett hustak till ett annat och för en stund varit förvandlad till hund(!), att jag, hör och häpna, faktiskt klarade mig och hade blivit hjälte! Då tog hjärnanen snäv vändning in i nästa drömtillstånd, där jag var tvungen att sätta mig på en extrainsatt buss till Stockholm eftersom tåget var fullt och därmed bli en och en halv timme försenad upp dit...

Ibland drömmer man saker som inte går att förklara med filmer, historier eller verkliga händelser inträffade under den senaste tiden och jag undrar såklart varför. Men egentligen är jag nog mindre intresserad av varför och mer glad över min förmåga att konservera minnet av drömmarna till morgontimmarna så att jag kan berätta för troget lyssnande vän om mina mer eller mindre fantastiska nattliga upplevelser. Ofta dock med betydligt mindre spektakulära betydelser. Som den ovan nämnda om helvetet, som Jean Paul Sartre tog patent på med "Inför lyckta dörrar" redan 1944...

1 comment:

  1. Emelie... :)

    Jag är helt rörd! Så oväntat och fint. Jag blev alldeles glad bara av att se ditt namn på paketet!

    Hela konceptet är så du. Omtänksam, snygg text och layout och en varm och smart present! :)

    Visst är det långt mellan Malmö och Luleå men bloggen övervinner även de längsta avstånd och så gillar vi ju att resa båda två. Hoppas också att vi får möjlighet att ses igen :)

    Tyvärr har tiden varit väldigt knapp på sistone och mina kommentarer har blivit lidande även om jag försöker läsa här nästan varje dag :)

    Stor kram och stort tack för din omtanke!!! :)

    ReplyDelete