Friday, January 29, 2010

Skräpiga syndrom

Jag har varit så otroligt nöjd med mig själv hela hösten som har klarat mitt första jobb utan att gå bitar på grund av min höga ambitionsnivå och låga stresströskel. Jag har liksom haft vett nog att lägga mig på en lagom nivå, lugn nog att ta dagen som den kommer och tur nog att hamna på en skola med bra organisation, fina kollegor och härliga ungdomar.

Men så i onsdags. Pang. Terminen har börjat med buller och bång, nya uppgifter, fler uppgifter, fler saker som förväntas bli gjorda, sidolånga att-göra-listor, sena kvällar och korta luncher har fått min kropp att protestera. Konstant huvudvärk hela veckan, matthet, känslor av hopplöshet. I onsdagskväll satt jag bara och stirrade framför mig i kökssoffan en lång stund och igår efter sista lektionen ringde jag Erik och nästan grät.

Så när jag kom hem från jobbet igår väntade bästa medicinen. Erik hade lagat god mat, plockat undan och gjort det fint, ordnat med film, godis och mys i soffan och en massa kramar förstås. Jag är väl inte helt återställd men jag mår betydligt bättre idag på morgonen när jag dessutom kan ta långfrukost eftersom jag ska bli körd till jobbet istället för att pulsa fram i den kalla snön till bussen och ägna en timme åt resan dit. Det är fredag, i helgen vankas fest och flärd, och igår prickade jag faktiskt av alla punkter utom en på göra-listan. Dessutom pratade jag med min underbara mentorskollega som hjälpte mig att bena i röran, vad är viktigt och vad kan man göra lite snabbare och mindre noggrant just nu.

Det är i alla fall en början och jag har ju faktiskt fortfarande en anledning att vara stolt. Jag fick inte panik, började gråta och såg världen i svart som för ett par år sedan. Jag gjorde något åt det.

Dags att slappna av?

6 comments:

  1. Gud vilken underbar blivande man du har. Ta hand om dig vännen. Kramar

    ReplyDelete
  2. Så skönt att bli ompysslad på det viset. Det är de små och vardagliga sakerna i vardagen som gör den så betydelsefull.
    Hoppas nu att du får en härlig fredag och tid till retreat under helgen.
    Stor kram

    ReplyDelete
  3. Du måste ta hand om dig, allting behöver inte vara perfekt, dra ner på kraven en stund.
    Vad bra att du har din mentor som kan hjälpa dig!
    Sköt om dig!
    Kramar i massor, syrran

    ReplyDelete
  4. Så skönt att allt ordnade sig. Det jag läser mellan raderna är att du verkar veta var gränsen går men kanske inte riktigt kan dra i handbromsen. Skam den som ger sig. skönt att den blivande maken tar hand om dig på bästa sätt. Mentorskollegor är det ngt nytt eller? Verkar bra i allafall.
    Ha en superbra helg! kram Kristina

    ReplyDelete
  5. Fröken Isaksson: Ja, han är den bäste (eller en av dem, hihi)

    Ellinor: Ja eller hur, det kan göra så otroligt mycket. Tack!

    Jess: Jo, jag tycker ju att jag klarat det rätt bra hitibtills men nu börjar det bli värre. Men jag gör vad jag kan för att slappna av.

    Kristina: Jo du har nog helt rätt. Jag måste bli bättre på att göra och inte bara tänka. Mentorkollegor är den man har sin klass tillsammans md. Vi är två mentorer i varje klass och har hälften av eleverna var som mentorselever men delar på ansvaret för klassen.

    Kramar

    ReplyDelete
  6. Oj men vännen. Det lät inte bra det där, tur att drömprinsen fangade upp dig!

    Förstar hur du känner, ställer oxa höga krav pa mig själv även om det blivit mycket bätre (har ju jobbat i ..hm... 13 ar!!). Det där med mentor later intresasnt.

    Stor kram och var rädd om dig.

    ReplyDelete