Friday, September 25, 2009

Intervallpremiär

Sedan jag började blogga har jag upplevt en hel del "första gången" på träningsfronten. Jag tror att bloggen har varit en stor källa till inspiration när det kommer just till löpning och andra träningsformer som jag tidigare inte har tyckt passar mig. Jag fullkomligt avskydde löpning under skoltiden och jag tror att allt nötande i det två kilometer långa löpspåret och på de eländiga röda 60-metersbanorna fick mig att fullkomligt tappa sugen. Inte minst för att jag nästan alltid var sämst. Det är inte så att jag aldrig rört mig förut, inte alls. Jag är uppväxt på hästryggen och hade under min mest aktiva period ansvar för 4-5 hästars välbefinnande med att vad det innebär av ridning, körning, mockning, ryktning och allt annat. Jag har tränat gymnastik, dans och yoga och under kortare perioder även klättring, boxning och simning, dessutom älskar jag att åka skidor. Men löpning? Aldrig.

Men så för lite mer än ett och ett halvt år sedan träffade jag mitt träningsfreak till pojkvän och i ungefär samma veva började jag skriva och läsa bloggar. Då hände det något, inte plötsligt, men lite pö om pö började jag bli mindre och mindre främmande för att prova på löpning. Ni verkade ju ha så kul och må så bra och desutom se väldigt bra ut! Så varför inte?

Sedan dess har jag köpt mina första löpskor, mina första löpartights och mina andra. Jag har sprungit utan att stanna för första gången först 3 kilometer, sedan 5, 7 och slutligen en hel mil. Jag har förbättrat mina resultat, jag har lärt mig hur jag ska slappna av för att inte få ont i axlarna, hur jag ska andas för att slippa håll, hur jag ska springa för att inte belasta knäna och hur jag ska tänka för att orka. Jag kan inte säga att jag har nått dithän att jag med leende på läpparna kastar mig ut i spåret förväntansfull och lycklig, men det tar inte emot lika mycket, jag gör det, jag till och med klänner för det. Och bäst av allt, det är inte alls lika jobbigt längre. Stundtals är det till och med riktigt skönt.

Så i veckan var det då dags för ännu en första gång. Intervallträning. Fruktansvärt uttröttande men vilken kick! Jag har aldrig trott att jag kan springa fort men tack vare världens bästa personliga tränare i form av min kille som aldrig tröttnar på att peppa så besteg jag ännu ett personligt berg i löparpsyket och det kändes fantastiskt. Jag fullkomligt flög fram och jag kände mig som en gasell när jag sträckte ut som jag har sett de duktiga sprintrarna göra på tv. Att jag förmodligen mer liknade en skadskjuten älg ger jag blanka den i. Igår flög jag fram!

8 comments:

  1. Härligt!
    Jag tror att man precis som du säger få ta allting i små steg för att ge sig på en mils löpning direkt kan få vem som helst att tappa sugen!
    Kram

    ReplyDelete
  2. UNDERBART!! Precis kände jag första gangen jag körde intervaller. Och visst är det kul att se att man gör framsteg? Nu blev jag tom sugen pa att ge mig ut i mörkret och springa ;)

    Stor kram pa dig!

    Ps. Du vet väl att du är MER än välkommen till Prag i mars? Petra, Helena, MissAgda och jag och ett halvmaraton! Är du pa? Jag har aldrig sprungit mer än 10 km.. men vad sjutton! :)

    ReplyDelete
  3. Härligt att läsa! Helt underbart :) Kram!

    ReplyDelete
  4. Så grymt, kul att höra hur det går för andra nybörjare tycker jag! Började själv löpa för ett par veckor sedan, klarade just 5k och satsar på en mil inom ett par veckor. Finns mycket löppepp i bloggosfären. :)

    ReplyDelete
  5. Ellinor: Exakt, men det tog verkligen ett tag innan jag fattade det!

    Jess: Det har tagit mig ett och ett halvt år och det är fortfarande tungt emellanåt men det går, jag lovar!

    Lisa: Ja verkligen, så cool känsla! Åh det hade varit riktigt kul men jag vet inte om jag har tid och möjlighet, men jag sak tänka på det, absolut. Har ju sett att ni skrivit om det, får kolla era bloggar igen :)

    Misss Agda: Eller hur!

    Mikaela: Hej och välkommen till min blogg, kul att du lämnade ett spår! Visst är det härligt att bloggandet kan inspirera så mycket? Man tänker ju lätt att det är lite försoffande att sitta framför datorn så då är det ju underbart när det kan få motsatt effekt!

    Kramar till er alla!

    ReplyDelete
  6. Hittade hit via Miss Agda och det här inlägget var verkligen inspirerande! Det känns någonstans som att löpare alltid har varit löpare, men alla är ju barn i början. Jag klarar inte av att springa just nu, men när jag tappat ett par pannor ska jag banne mig försöka mig på det.

    Hejaheja!

    ReplyDelete
  7. Underbart att läsa Emelie, vi har ju gjort mer eller mindre samma resa fastän jag bloggat mer flitigt om just träningen :) Du är så dukitg och det blir ju roligare och roligare ju duktigare man känner sig ju enklare det går :) Men man kan alltid bli bättre, så det är väl både en morot och ett hopplöst fall :)

    ReplyDelete