Thursday, June 25, 2009

Ettåringen som dog

Hur fruktansvärt är det här? Helt sjukt. Men det är klart att det händer någon gång. Trots att det aldrig får hända. Aldrig någonsin.

4 comments:

  1. Tänk vilken ångest den stackars pappan måste ha. Förlorat sitt barn OCH vara ansvarig för det :((... shit var jag blev ledsen när jag såg nyheten.

    ReplyDelete
  2. Anonym: Ja eller hur, jag kan inte ens föreställa mig, hur överlever man det? Kan man någonsin förlåta sig själv och leva vidare eller blir man sjuk för resten av livet? Det var en liknande incident för ett tag sedan med en pappa som onykter tog med sin som på motorcykel och körde ihjäl sonen men klarade sig själv...

    ReplyDelete
  3. Usch... jag ryyyyser i hela kroppen och det känns som om magen ska vända sig ut och in. Vilken jävla grej - hur fan är det möjligt alltså?! Ursäkta kraftutrycken men jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med sådan här fruktansvärd information. 1 år gammal! Nej... jag kan inte ens tänka på det för då börjar jag gråta! Usch. Jag läser vidare om inredning istället.

    Skakad Jenny

    ReplyDelete
  4. Inte lite dåligt man mår av att ha läst det:( Härom dagen när vi inte var så långt ifrån att köra på ett rådjur (nr3) tänkte jag på det där... att tänk OM (tvi tvi tvi) något skulle hända Neo och det var Andreas fel...typ att han hade krockat med en älg och kört alldeles för fort....kan man någonsin fortsätta leva tillsammans då?...måste finnas så fruktansvärda känslor mamman och pappan emellan... Nä...nu lägger jag ner den här kommentaren....mår ju skit av å tänka på det.....

    kraaaaaam på dig istället å hejja dig som hurtar på igen!

    ReplyDelete