Thursday, May 28, 2009

Lummiga våtmarker?

Intelligenta och sympatiska bloggerskan Sascha som driver modebloggen Sascha and the city skrev nyligen ett inlägg om Annika Marklunds artikel i Sofies mode "Har vi glömt bort vårt Fittstim?" som fick mig att reflektera ordentligt över var jag själv står i frågan. Sascha skriver:

"Jag blir arg när jag som tjej ställs inför valet att antingen kalla mig feminist eller använda mascara. Varför i all världen skulle en feminist vara någon som säger nej till att känna sig snygg? Det är väl det feminism handlar om, rätten att känna sig säker, snygg och stark? Rätten att välja? Vill man inte raka benen finns det väl ingen som tvingar en, men vill man göra det ska man inte heller behöva försvara sig. 2009 handlar feminism om rätten att vara sig själv som kvinna, vare sig det gäller en osminkad brud i Birkenstocks eller mig med mina stilettklackar".

Jag håller med dig Sacha, verkligen, jag har själv många gånger proklamerat att jag minsann inte är feminist utan snarare humanist eftersom jag inte har velat bli förknippad med en viss grupp av människor. Jag blir emellanåt trött på genusdebatten, trött på att kvinnor och män inte får vara kvinnor och män och framförallt trött på att ständigt försvara varför jag vill sminka mig, låta min kille dra ut stolen eller Gud förbjude har uttryckt en hemlig önskan över att få vara hemmafru.

Men att man inte är offer för idealet kan jag inte skriva under på. Det finns många forskare som slitit sitt hår angående frågan om det fria valet. Har vi människor egentligen ett fritt val? Vi kan visst känna att vi medvetet väljer att sminka oss och klä oss på ett visst sätt och jag argumenterar inte emot det. Så länge man är glad och nöjd och lycklig så har jag inget att invända. Men jag tror ändå att det handlar om samhällets krav mer än ett eget val. Marklund avslutar sin artikel med en hypotes om att vi tio år efter Fittstims framgångssaga har slutat ställa frågor. Hon refererar till sitt möte med Charlotte Roche:

"Vi pratade i timmar. Om inflammerade hårsäckar som måste sminkas över, svältkurer och skuld. Det skamliga i att kalla sig feministiskt medveten och ändå vara livrädd att inte vara tillräckligt smal, vacker, kvinnlig och åtråvärd. Att aldrig räcka till. Tio år sedan "Fittstim”. Här står vi nu. Mer välrakade, insmorda och parfymerade än någonsin. Och vi vet fortfarande inte varför.Vi ställde frågor men fick inga svar. Sedan blev det tyst. Jag vet inte vad som hände. Jag antar att vi slutade fråga".


Jag rakar mig, noppar, plockar och smörjer nästan varje dag. Gör jag det för min egen skull? Javisst. Men när jag frågar mig själv varför har jag inga svar. Jag erkänner att jag förmodligen inte hade gjort det om ingen annan hade gjort det. Jag avskyr när jag har stubbiga ben eller har glömt raka armhålor eller bikinilinje. Jag känner mig äcklig och ful och okvinnlig, men ska jag behöva känna så? Jag önskar att jag slapp hålla på, att det var accepterat för tjejer att ha hår på samma ställen som killar har och jag skulle faktiskt vilja lägga de där timmarna som det till slut tar på något annat. Som att läsa Charlotte Roches bok till exempel :)

Sascha frågar vidare i sin blogg:

"Vad är det som är så otroligt ädelt i att strunta i hur man ser ut? Enligt mig är det ett tecken på brist på respekt för sig själv. Utseendehysteri är naturligtvis inte hälsosamt. Det är jag den första som säger. Det är bara det att allt är inte så svart och vitt. Förutom Barbiedocka och vildvuxen skog under armhålorna finns det ett mellanting där de flesta moderna feminister samsas. Tillsammans med dem skulle jag uppskatta rätten att 2009 kunna kalla mig för feminist. Komplett med noppade ögonbryn, eyeliner och hårfri bikinilinje"

Jag både håller med och inte. Jag tror inte att Charlotte Roches bok bara handlar om en kåt artonåring utan hämningar och utan hygienvett. Nej, jag tror att det är en medveten provokation som faktiskt kan ha en positiv effekt. Jag läste för ett tag sedan en intervju med Roche och hon tycks vara en ganska välansad och hämmad småbarnsmamma som fått nog av alla utseendekrav. Hon var livrädd för att denna boken skulle förstöra både karriär och hennes dotters liv men den enorma genomslagskraft och publicitet denna roman har fått verkar tyda på att den behövdes. Just nu blir vi provocerade av en orakad bikinilinje men efter den boken kanske, kanske man flyttar sin gräns lite grann. En gräns som jag gott tycker kan flyttas en bra bit.

6 comments:

  1. Ibland går det för långt i den här debatten, håller med Emelie. Jag tror på jämställdhet och jämlikhet, men vi får faktiskt tänka på att vi inte är lika,män och kvinnor. Vi ser olika ut, våra kroppar är,trots 2000-talet, fortfarande byggda olika för att klara av olika saker.
    Jag vill vara kvinna, jag vill bli uppvaktad av män, men jag kan också uppvakta en man om jag skulle vilja göra det. Jag gillar inte håriga ben och armhålor på mig. Jag tycker om att göra mig fin när jag ska gå bort. Dessa saker finns det ju även män som tycker.
    Låt oss vara som vi vill vara utan att sätta stämplar på folk! Kram

    ReplyDelete
  2. Gratulerar till att allt nu är klart med jobbet! Välkommen till arbetslivet..på gott och ont! ;-)

    För mig handlar det inte om att män ska vara män och kvinnor kvinnor. Det sätter etiketter på folk, är man det ena så kan man inte vara det andra. Jag kallar mig alltid feminist. För mig handlar det om alla människors lika värde, ett samhälle där kön inte spelar roll, utan att alla valmöjligheter står öppna för oss som personer. Jag är först och främst människa! Jag vill inte förväntas vara på ett eller annat sätt beroende på kön. Att mina möjligheter begränsas av om jag råkar vara man eller kvinna.
    Hur mycket ska biologin få styra?

    ReplyDelete
  3. Va kul att du citerar mig :-) och roligt att få lite åsikter om det jag kläcker ur mig i bloggen. Jag kan fatta att du tycker det du tycker om boken, du är absolut inte ensam då den har fått en enorm respons. Att den handlar om en "kåt artonåring...osv" sa inte jag utan Annika Marklund.

    Min poäng var bara att några av oss rakar noppar och sminkar oss för att vi vill, inte för att samhället kräver det. Till exempel är det fullt accepterat att ha hår på armarna, men ändå har jag inte haft det på fem år, för att jag inte tycker att det är snyggt helt enkelt. Och det gäller inte bara tjejer. Min pojkvän har även han hårfria armar, även om han får höra kommentarer om hans "brist på manlighet" för det. Jag hoppas bara på en framtid då både män och kvinnor kan känna sig fria att raka eller inte raka, utan att för den sakens skull bli dömda och etiketterade.

    ReplyDelete
  4. Oj, vilken debatt! Kul!
    Jag undrar fortfarande vad som hände med det jämställda svenska samhället jag lämnade för 9 år sedan? Där kvinnoidealet inte var dumma, blonda bimbos utan självsäkra tjejer, med eller utan smink, rakade eller ej...
    Jag håller nog med Annika Marklund -Vad har vi egentligen lärt oss?

    ReplyDelete
  5. Oj, pust... vilken diskussion. Jag har också tänkt, läst och begrundat men det svåra är ju att jag, född i denna tid, inte direkt kan förändra den bild jag haft och fått genom åren pga miljö, tidsera och uppväxtsförhållande mm. Däremot är det ju intressant att/om/när någon tycker något annat. Det är intressant att bli emotsagd och när någon går emot fördomar och utanför gränserna. Det är ju så lätt att tänka "tjejer är så och så", "alla vill ju..." och "när män bla bla..." så har man dragit alla över en kam. Visst att vi fortfarande är män och kvinnor, tjejer och killar men främst är vi väl individer. Jag vill inte bli jämförd med alla tjejer men heller inte tvingas gå utanför mina egna gränser för att bevisa att jag inte är som alla andra. Massa svåra frågor är det. Men man kan bara vara sig själv... Efter en stund när jag tänkt för mycket på sådana här ämnen, för jag lever mig in så och känner så mycket, så brukar jag bli lite låg och då känner jag att det finns viktigare saker. Som att leva här och nu. Inte fundera så mycket, som alla brukar försöka uppmana mig... Jag är den jag är och jag har inte varken tid eller lust att förändra samhället utan fullt sjå att leva mitt liv :)

    ReplyDelete
  6. Det är så intressant. Alla dessa förbaskade etiketter. Jag säger precis som du ibland humanist men också feminist men då tvingas man direkt definiera hur man ser på termen. För mig är det precis som du nämner i första stycket.

    Kunde inte hålla med dig mer om det fria valet. Det tror jag inte ett skvatt på. Enklaste sättet att se det är mode. När capribyxan blev modern tyckte jag det var det fulaste jag sett, sen gick alla i det, det var i alla modetidningar och efter några veckor tyckte jag de var så snygga och köpte flera par själv. Likadant när lackleggingsen kom. Sen när jag tittat tillbaka i mina dagböcker ser jag att jag faktiskt inte alls tyckte om dem från början. Enkelt exempel men det säger ju något om hur påverkade vi blir.
    Jag kan därför bli så jävla imponerad av människor som så tydligt tar avstånd från det. Sönderpiercade ansikten, tuppkam eller orakde armhålor - hygieniskt eller inte skit samma. Det är liksom själva idén bakom som är imponerande och VIKTIG för jag tror inte många frågar sig varför vi plockar, noppar och drar. Det är klart det känns bra och man känner sig fin när man har gjort det men det är ju för att vi lärt oss att associera det beteendet med just fint.

    Det här kan man ju diskutera i evighet men det är otroligt intressant. Och just det här med hur vi tjejer kastar skit på varandra. Hon är så utseendefixerad, vill hon att någon ska ta henne på allvar i den korta kjolen etc etc Det tar fokus från de viktigare frågorna som arbete, lön, utbildning (i andra länder) osv. Och om det är något en kvinnohatare vill så är det väl det. För lite tjafs om läppstift kommer aldrig utgöra ett hot. Det vore så mycket bättre om vi alla kunde komma enas om vår rätt att se ut hur vi vill (även om det betyder Paris Hilton trashigt) och sedan enas och fokusera på the real issue. För då skulle vi komma någonstans.

    ReplyDelete