Thursday, January 22, 2009

Paris 2001 - del 3 Första halvåret

Efter ett par misslyckade försök att skaffa oss vänner i några haschrökande killar på fiket i förorten där vi intog vår första måltid i form av briebaguette och coca-cola började en strid ström studenter rinna in genom grindarna till vårt lilla hem och snart stod det klart att vi inte skulle behöva känna oss ensamma under de fyra månader vi skulle vistas här.

Jag och Kristina i nutid

Spanjorer och italienare, holländare och fransmän och så svenskar, en hel drös med svenskar. Snart var vi alla som en stor familj och jag minns fortfarande Francescas blommiga kjolar och stora leende när hon kallade på oss och sa att middagen var klar. Jag minns Margaritas goda cappucini som hon serverade mig och Kristina varje eftermiddag när vi tre satt och pluggade tillsammans i de slitna bruna sofforna. Jag minns Elin och Anna våra svenska grannar som aldrig sågs utan en Marlboro light i sin hand och ett glas decaf diet coke i den andra. Jag minns när världens gulligaste italienare Stefano köpte mitt favoritmjölkchoklad till mig när jag var deppig och jag minns första muséebesöket med vår egna ryska guide Russlan som bott så länge på det där studenthemmet att han kunde mer om Paris än någon fransman. Jag minns uppmuntrande Karen, en av få fransyskor i foajén som kom med förtjusta tillrop när någon lyckades få till en riktigt fransk fras.

Ett av köken på Fontenay...inte så rent med andra ord

Tillsammans spelade vi kort och drack vodka till fyra på morgnarna, gjorde otaliga ostbrickor, drack litervis med rödtjut, lekte charader och dansade, snackade skit och klädde granen, åkte på utflykter och gick på museum, skrattade, grät, levde. Som en stor familj.


Huvudbyggnaden där Micheline hade sitt kontor. Vackert va?

Den första september 2001 började vi skolan. Vi kunde i princip inte någon franska än mindre kunde vi förstå vad som sades på nyheterna och vad som stod i tidningarna. Mobiltelefoner var inte så vanliga som de är nu utan när vi ville ringa gick vi några hundra meter bort till telefonkiosken. Ni kanske därför förstår hur rädda vi blev tio dagar senare.

Den 11 september 2001. Just det, och vi befann oss så fruktansvärt långt hemifrån, inte i mil men i tanken. Jag var på skolan och hade nyss haft lektion när jag går ut och ner för den långa trappan till innergården där man alltid mötte studenterna som skulle ha kurs precis efter oss. Överallt stod gråtande och upprörda människor, mestadels amerikaner. Vi hörde något om några flygplan som kraschat i New York och att Pentagon var i fara, men egentligen var det ingen som visste och med gråten i halsen tog vi oss hem och försökte få fram något av bilderna på tv och av det som några av oss fick reda på av sina föräldrar på telefon. Vad skulle vi göra? Ta första bästa plan hem eller stanna och riskera ett attentat mot Paris?


Ja, ingen visste men efter några dagar hade nästan alla bestämt sig för att stanna trots allt. Vi vet ju alla hur händelsen påverkade livet efter den 11 september men samtidigt vinner ingen något på att stanna upp så skolan fortsatte som vanligt även om det var tomt på några platser där studenter som känt någon som omkommit eller som kände sig otrygga förut hade suttit. För att prata lite om skolan så tror jag att Paris kan vara den absolut sämsta destinationen om man vill lära sig franska eftersom där är så otroligt många svenskar och amerikaner när man tar en sådan här kurs.


Men det måste sägas, lärarna var fantastiska. Helt underbara var de två fransyskorna som tog hand om vår klass och vilken kompetens, vilket tålamod. Vi skrattade så att vi kiknade när 60-åriga lilla rultiga Madamme Jaqueminet lade sig på katedern och låtsades att hon låg i badkaret för att gestalta skillnaden mellan passé composé och imparfait. Jag kan bara önska att jag en dag kommer att kunna bli en hälften så bra lärare och lyckas lära en bunte studenter från alla världens hörn att prata, skriva och läsa franska på mindre än ett halvår.


Tågen vi åkte till skolan varje dag

Har du missat början på mitt äventyr? Läs om del ett här och om del två här!

8 comments:

  1. Jag längtar också till loppisarna börjar dyka upp runt omkring här ;) kul!

    Har du hunnit bli klar helt med din uppsats nu? Hoppas det, jag är ganska redo att skicka in den till databasen nu, ska bli så skönt, tänk att söka efter den sen i databasen och den verkligen ligger där, den E G N A kandidatuppsatsen ;) skön känsla japps!

    Gillar dina inlägg om Paris, jag själv har också varit iväg på en termin i utlandet, var i Tyskland vår och sommar förra året, galet skrämmande och galet skoj i en blandad mix! ;)Man är med och upplever såå mycket, saknar den känslan!

    ReplyDelete
  2. Ojojoj mastig läsning. Men roligt.
    Hur vacker är inte Kristina! Jisses vilken benstruktur och vilka ögon - fransmännen måste ha kretsat runt henne konstant! :)

    Så du är färdig nu? På din kommentar om Figaro lät det som du alltså är klar nu? Ovanligt med examen i januari. Men härligt!

    Kram Mia

    ReplyDelete
  3. Tack för din snälla ge-dig-tilkänna kommentar hos mig! Vad roligt att hitta till någon ny - jag får ta och titta runt lite här!

    ReplyDelete
  4. Åh vad kul att läsa :). Kram Linda

    ReplyDelete
  5. Fortfarande lika roligt att följa dina äventyr från Paris!

    ReplyDelete
  6. Oj vad mycket minnen, vad härligt det måste vara att tänka tillbaka! Minnen är viktiga och ska tas om hand så som du gör.

    Oj, du måste ha fått leta lite i bloggen för att hitta att jag jobbat som sjuksköterska sen 2003 och att jag nu har gått halva specialistutbildningen inom narkos. Jag har inte skrivit så jättemycket om jobb ser jag när jag klickar tillbaka..
    Låter så länge att jag jobbat i fem år.. men jag får väl bara inse att alla blir äldre helt enkelt :-)

    Det är konstigt det här med hur man flyttar fram gränser iaf. När jag var nyutbildad så var varje dag en utmaning och jag förundrades över att jag fick ihop dagarna. Nu har jag jobbat extra några enstaka gånger under hösten utan minsta tillstymmelse till nervositet eller vånda, medan jag, efter min första praktikvecka är så trött i huvudet att jag inte ens orkar tänka på allt som jag måste lära mig för att klara av att jobba med det nya. Och även om det är skrämmande så är det också riktigt roligt med den nya utmaningen!
    Utbildingen är ett år så jag är klar samtidigt som du (för det var du till sommaren väl?) Jag antar att jag också måste läsa ikapp lite, men eftersom du läst så länge måste det väl vara gymnasielärare du blir?

    ReplyDelete
  7. Ja just det, nu gjorde jag kopplingen. Jo där har jag varit inne flera gånger, det var hon som hade en kompis som liknade McDreamy!

    Jag ska skriva om Monticello. Det är den byggnaden, det var Thomas Jeffersons hem och han ritade det själv. Ska faktiskt bli jätteroligt! Hoppas bara jag hinner med allt.

    Planer i helgen?
    Kram Mia

    ReplyDelete
  8. Måste bara säga att du har superduperfin layout på bloggen! nu är jag på jobbet o hinner tyvärr inte läsa inlägget som verkar grymt intressant, men i helgen ska jag sätta mig och läsa allt du har skrivit om ditt Paris!

    ha det bra!

    ReplyDelete