Saturday, June 28, 2008

Inte lika fashionabelt som NY men...


Det blev ändå en helkväll med Malin, Malin, Kristina och Charlotte!

Thursday, June 26, 2008

Finbesök i butiken


Sara och Julius kom förbi på rean

Sunday, June 22, 2008

Thursday, June 19, 2008

Årets skörd


Erik får smaka nygjord fläderblomssaft.

Barnpassning



Wednesday, June 18, 2008

Monday, June 16, 2008

Eller kanske?


Fåtöljen behövde kläs om så jag använde en sovsäck

Och ett helt underbart sovtäcke för 15kr..


Det är nästan så att man skäms

Friday, June 13, 2008

Jag gillar stjärnor från USA..


och min stjärna är förlåten för att ha varit borta så länge när han kommer hem med så fina presenter...

Thursday, June 12, 2008

På väg hem utan ny bikini

Jag vet att det ser märkligt ut i provhytten på detta vis men jag lovar att den verkligen är fashionabel! Jag skulle ha köpt den om jag hade haft råd, men detta var sista affären som besöktes innan det var dags att återvända till Skåne och som vanligt när det gäller mig var jag inte direkt tomhänt efter dagens shoppingtur.

Efter 3 dagar i Stockholm hade jag knappt spenderat några pengar alls och kände att det nog inte var någon fara att gå med Murray på stan och agera personal shopper. Men ack att man aldrig lär sig! Nåja jag slutade i alla fall innan tusenkronorssmärtgränsen och jag fick med mig en hel del fynd som inte går att hitta hemma, dock är inte denna skönhet från Scampi inräknad i det som fick flytta till Skåne...

Nu sitter jag på tåget hem och undrar än en gång hur tiden kan ha gått så fort. Det känns som om det var igår jag skumpade upp med X2000 och var nära att kräkas av åksjuka, ytterst bekymrad över det faktum att jag håller på att förvandlas till en tråktant som aldrig kommer att kunna åka de värsta karusellerna på Liseberg. Nåja, 3 dagar är inte mycket men jag och Murray avhandlade det senaste årets skvaller, drack vitt vin och Ramlösa, lagade mat, kollade fotboll och träffade alla som borde träffas så jag är nöjd. Trött och glad och nöjd. Dessutom kommer en viss man hem från San Fransisco ikväll. Nu ska jag fortsätta med sista delen på Harry Potter som jag först nu har tid att läsa. Som det står på SJs kaffekoppar: Det här blir en bra resa.

Wednesday, June 11, 2008

Pörkölt


Ungersk gryta med nokedli, mumsigt!

Miskabacsi och hans fru


Ungerskt folkloreporslin

Fantastiska bullar




Efter 6 års vänskap och en hel del resor mellan Malmö och Stockholm har det blivit tradition att hälsa på Carolines mamma Katalin och fika på balkongen om vädret tillåter och annars i köket. Det här året fick vi de godaste bullar jag någonsin smakat. Hemligheten har något att göra med valnötter och kakao... Jag brukar önska mig ungerska bakverk men kanelsnäckor är ju aldrig fel!

Promenad i Hammarskogen



Tuesday, June 10, 2008

Ett litet underverk i rosa - Murres brorsdotter Selma



Grekisk sallad på balkongen


Ännu en charter i Stockholm

Landet mellan skymning och gryning

Jag har de mest märkliga drömmar. Jag kan drömma om saker som ingen annan någonsin skulle drömma, eller kanske framförallt, inte komma ihåg. Varje morgon när jag vaknar brukar jag ha ett gäng drömmar färskt i minnet som jag bara måste berätta om. Jag tråkar min än så länge nyfikna sängkamrat med mina historier om tre, fyra, ibland fem drömmar som jag minns från den gångna natten.

De flesta gånger går det att härleda drömmarna till faktiska verkliga drömmar, som när jag under års tid innan jag påbörjade mitt flygcertifikat, drömde att jag kunde flyga. Det var en underbar dröm som jag stundtals kan sakna, där jag liksom bara kunde sträcka ut armarna och titta uppåt för att lyfta från marken flyga iväg i vågrät position över fält, ängar och städer. Andra drömmar är själklara hopblandningar av dagens eller veckans händelser, filmer jag sett eller böcker jag läst.

Dock är ju inte drömmarna alltid trevliga, en av de allra värsta mardrömmarna jag haft inträffade för ett par månader sen. I drömmen befann jag mig i ett rum utan fönster eller dörrar som liknade en operationssal. I rummet fanns jag och två andra personer, en kvinna och en man. Snart gick det upp för mig var jag faktiskt var. Jag hade kommit till helvetet. Helvetet var helt enkelt ett rum ur vilket jag aldrig skulle komma ut. En isande känsla av hopplöshet, som man i den verkliga vakna välden inte kan föreställa sig, for genom min kropp och själ. För en stund kunde jag känna vad det skulle innebära att leva för evigt. För evigt. För alltid. I helvetet. När jag vaknade upp var jag iskall och livrädd. Inte som i en skräckfilm där jag satte mig käpprakt upp i sängen genomsvettig och flåsande med lakanen insnörda runt kroppen, men med en genomborrande kyla och en känsla av total hopplöshet. Förmodligen såsom alla Harry Potterläsare föreställer sig dementorernas närvaro, den värsta känslan jag någonsin haft.

Jag sov ensam den natten och hade ingen som kunde krama bort rädslan. Istället låg jag vaken en lång stund med tankarna febrilt snurrande, hur skulle jag undvika helvetet? Vad i livet skulle jag förändra? Jag var förtvivlad och icke-troende och det skulle kännas något förljuget att på 2000-talet börja be till Gud för att inte hamna i helvetet. Jag trodde på allvar att det var min sista chans till omvändelse och att jag skulle vara dömd till evigt lidande om jag inte tog den. På morgonen kändes allt visserligen bättre men den obehagliga känslan försvann inte på hela dagen.

Jag blev aldrig troende den gången men däremot ännu mer nyfiken på mina drömmar. Oftast drömmer jag drömmar som är lättydda, som att jag kör bil utan körkort eller att bilen inte har bromsar men då och då kommer drömmar jag inte kan förklara. Som inatt när jag drömde att jag blev jagad, vilket i och för sig är en vanlig stressrelaterad dröm, men jag var inte bara jagad, jag var mitt allra grymmaste jag på väg på ett livsfarligt uppdrag. Jag letade efter en ytterst farlig man som inte tvekade för att döda vem som än kom i hans väg. Jag inställde mig under avancerade tekniska hjälpmedel i form av datorer som läste av min hjärna för att se om kopplingar fanns mellan mig och psykopaten som jag med en hårsmån undkom i en trappuppgång genom att svinga mig fram på de trästänger som hängde i taket... Vad som sen är mest anmärkningsvärt, att trästängerna fanns eller att mina armmuskler tillät mig hänga osynlig för fienden i mer än en halv sekund, kan jag inte svara på, men grymt var det! Drömmen slutade med, efter att jag legat på ett smalt fönsterbräde, hoppat från ett hustak till ett annat och för en stund varit förvandlad till hund(!), att jag, hör och häpna, faktiskt klarade mig och hade blivit hjälte! Då tog hjärnanen snäv vändning in i nästa drömtillstånd, där jag var tvungen att sätta mig på en extrainsatt buss till Stockholm eftersom tåget var fullt och därmed bli en och en halv timme försenad upp dit...

Ibland drömmer man saker som inte går att förklara med filmer, historier eller verkliga händelser inträffade under den senaste tiden och jag undrar såklart varför. Men egentligen är jag nog mindre intresserad av varför och mer glad över min förmåga att konservera minnet av drömmarna till morgontimmarna så att jag kan berätta för troget lyssnande vän om mina mer eller mindre fantastiska nattliga upplevelser. Ofta dock med betydligt mindre spektakulära betydelser. Som den ovan nämnda om helvetet, som Jean Paul Sartre tog patent på med "Inför lyckta dörrar" redan 1944...

Monday, June 9, 2008

Tirups örtagård


Kryddbulle m salviaost, hallon- och nötchokladtryffel, lavendelskorpor och kaffe

Saturday, June 7, 2008

Uppladdning inför EM-starten...


Middag på restaurang Strand i Västra hamnen

Thursday, June 5, 2008

Tuesday, June 3, 2008

Mysig fika på Växthuskafét



Vikten av oviktighet

I slutet av april började min tentaperiod från helvetet och jag tänkte att nu jäklar är det bara att bita i de av värmen visserligen brådmogna men dock sura jordgubbarna och se till att få den här månaden överstökad, och att dessutom lyckas med detta utan presidentiell ambitionsnivå.

Det gångna året har jag haft fullt sjå med att leva i nuet. Det ska tydligen vara avslappnande att fånga dagen i kombination med att ta vara på sina medgångar och att rycka på axlarna åt sina motgångar. Det sägs vara en riktig dunderkur för själen. I många år levde jag ytterst skeptisk till detta själsliga famgångsrecept. Jag förstod inte hur någon kunde förvänta sig mindre än det allra bästa av sig själv och jag stod knappast ut med mig själv om jag inte presterade bäst möjliga, året om, var timme var minut...Naturligtvis levde jag i ständig otillfredsställelse, för visst presterade jag oftast väl men som alla vanliga dödliga misslyckades jag med saker varje dag. Inte så att det var enorma livsavgörande misslyckanden, utan mer vardagsfördärv, en röd strumpa som färgade vittvätten rosa, ett G i stället för VG på en uppsats, eller ännu en nära väns födelsedag som i stressen glömdes bort. Jag kunde bryta ihop fullständigt av dessa misslyckanden och anklaga mig själv för de mest vidriga saker trots att omvärlden full av fina vänner och familj stöttade mig, uppmuntrade mig och ställde upp i vått och torrt. I alla dessa år trodde jag att jag strävade efter det bästa och att den pressen jag satte på mig själv var helt rimlig.

Visst kan det vara rimligt att ställa höga krav på sig själv, att förvänta av sig själv att vara en moralisk, flitig och kärleksfull människa, men när hysterin övergår i självdestruktiv dekadens, där de som lever runt omkring blir skadade och sårade, handlar det inte längre om att vilja prestera utan om en giftig, ohälsosam besatthet som snarare tär än när.

Så när jag efter månaders hårt arbete lyckats åstadkomma en lugn, lycklig och harmonisk mig själv, som skrattar åt rosa tvätt, klappar mig själv på axeln för ett G och ligger en hel eftermiddag och tittar på såpor utan att få dåligt samvete, är det kanske inte så underligt att magen som inte gjort väsen av sig på flera månader börjar mola oroväckande inför en tentaperiod som den jag nyss gått igenom. Men här står jag nu på andra sidan och ser tillbaka på min första prövning utan orimliga krav på att vara perfekt. Det gick vägen. Jag hade kul. Jag klarade det. Och jag mår fortfarande bra. Jag är helt enkelt en riktigt lyckad medelmåtta!

Sunday, June 1, 2008