Tuesday, June 3, 2008

Vikten av oviktighet

I slutet av april började min tentaperiod från helvetet och jag tänkte att nu jäklar är det bara att bita i de av värmen visserligen brådmogna men dock sura jordgubbarna och se till att få den här månaden överstökad, och att dessutom lyckas med detta utan presidentiell ambitionsnivå.

Det gångna året har jag haft fullt sjå med att leva i nuet. Det ska tydligen vara avslappnande att fånga dagen i kombination med att ta vara på sina medgångar och att rycka på axlarna åt sina motgångar. Det sägs vara en riktig dunderkur för själen. I många år levde jag ytterst skeptisk till detta själsliga famgångsrecept. Jag förstod inte hur någon kunde förvänta sig mindre än det allra bästa av sig själv och jag stod knappast ut med mig själv om jag inte presterade bäst möjliga, året om, var timme var minut...Naturligtvis levde jag i ständig otillfredsställelse, för visst presterade jag oftast väl men som alla vanliga dödliga misslyckades jag med saker varje dag. Inte så att det var enorma livsavgörande misslyckanden, utan mer vardagsfördärv, en röd strumpa som färgade vittvätten rosa, ett G i stället för VG på en uppsats, eller ännu en nära väns födelsedag som i stressen glömdes bort. Jag kunde bryta ihop fullständigt av dessa misslyckanden och anklaga mig själv för de mest vidriga saker trots att omvärlden full av fina vänner och familj stöttade mig, uppmuntrade mig och ställde upp i vått och torrt. I alla dessa år trodde jag att jag strävade efter det bästa och att den pressen jag satte på mig själv var helt rimlig.

Visst kan det vara rimligt att ställa höga krav på sig själv, att förvänta av sig själv att vara en moralisk, flitig och kärleksfull människa, men när hysterin övergår i självdestruktiv dekadens, där de som lever runt omkring blir skadade och sårade, handlar det inte längre om att vilja prestera utan om en giftig, ohälsosam besatthet som snarare tär än när.

Så när jag efter månaders hårt arbete lyckats åstadkomma en lugn, lycklig och harmonisk mig själv, som skrattar åt rosa tvätt, klappar mig själv på axeln för ett G och ligger en hel eftermiddag och tittar på såpor utan att få dåligt samvete, är det kanske inte så underligt att magen som inte gjort väsen av sig på flera månader börjar mola oroväckande inför en tentaperiod som den jag nyss gått igenom. Men här står jag nu på andra sidan och ser tillbaka på min första prövning utan orimliga krav på att vara perfekt. Det gick vägen. Jag hade kul. Jag klarade det. Och jag mår fortfarande bra. Jag är helt enkelt en riktigt lyckad medelmåtta!

1 comment:

  1. Du är inte, och kommer aldrig någonsin att vara, en medelmåtta!

    Men jag är så glad för att du får lov att finnas utan dessa orimliga krav!

    ReplyDelete